Sådär - nu har jag hittat tillbaks igen!

Under flytten så tog jag en kort träningspaus - som blev en ganska lång paus på över två månader eftersom jag åkte på en märklig förkylning som kom och gick och satte sig på handleder och i nacken och lite överallt. Jag har haft mitt livs första nackspärr och det beskyller jag den här förkylningen för. Det har alltså inte varit helt aktuellt att träna även om jag emellanåt hade kunnat hitta lite tid till det. Det hade helt säkert t.o.m. varit ganska bra att fortsätta med träningen vid sidan om packning, bärande och flyttstäd, då kanske jag hade hållit mig frisk.. Men det får jag aldrig veta och därför ska jag heller inte älta, utan bara vara glad åt att jag ÄNTLIGEN har kommit igång igen :)

Under i stort sett hela mitt liv har jag i kortare perioder tränat olika saker med ganska långa pauser emellan. Som de flesta barn testade jag alla sporter som fanns att testa på orten där jag bor och har därför bland annat både fotboll, tennis, skidåkning och innebandy i bagaget. Bollsport var dock inte riktigt min starka sida och i högstadiet fastnade jag ett litet tag för friidrott. Andra intressen (läs fika och festa) tog överhanden i samband med att jag började gymnasiet och idrottandet fick ligga på hyllan under ganska många år. Jag hade som tur var fysiskt krävande arbeten på den tiden och eftersom jag också åkte buss vart jag skulle så tror jag att vardagsmotionen räckte ganska bra för min del.

Det var egentligen först när jag fick ett stillasittande jobb som jag började gå upp i vikt (lite i smyg sådär...) en annan faktor var att jag just hade passerat trettio, och det har jag fått höra sen jag var tre äpplen hög, att när man passerat trettio börjar kroppen leva sitt eget liv och det gällde definitivt på mig för  plötsligt hade jag gått upp tolv kilo och jag fått min livs första arbetsskada - på ett stillasittande jobb (!) Fortfarande såg jag (och säkert många andra också) mig som en "liten" person. Ser jag på bilder från den här tiden så är det helt overkligt att jag kunde ha en sån bakvänd självbild - ungefär som en anorektiker utoin. Jag såg alltså mig själv som liten och smal - fast jag hade gått upp fyra storlekar på alla kläder.

För två år sedan skadade jag mitt knä, då blev jag för en kort tid handikappad, kunde inte köra bil, kunde inte bädda sängarna (det var iofs ingen större förlust) kunde inte rensa landen i trädgården. Knäskadan tog en väldigt lång tid att läka och till viss del berodde det på min dåliga fysik. Detta blev vändningen för mig. Jag bestämde mig för att göra vad jag kan för att få leva ett så friskt liv jag kan - så mycket som jag själv kan påverka det.

Jag började med att promenera eftersom det var i stort den enda form av träning som mitt knä tillät, och jag började också att tänka på vad jag åt. Efterhand så blev promenaderna allt längre och jag ökade i takt. All min träning har jag lagt in i www.endomondo.com och jag tycker att det är ganska intressant att gå tillbaks och se hur det har utvecklats över tiden. Så småningom så kände jag att promenaderna inte räckte till, utan jag lade till andra träningsformer för att få större utmaningar. Jag kände mig snabbt mycket piggare, gladare och friskare, och jag är så glad att jag har kommit igång igen - jag vill att det ska vara en livsstil för mig att röra på mig, och jag vill inte att det är det första jag prioriterar bort när tiden inte räcker till.