Senap till julskinkan

Jag har i år modifierat ett gammalt senapsrecept och bytt ut en del av sötningsmedlet mot honung (naturligtvis :) och reultatet blev en fin sötstark senap som kommer bli perfekt till julskinkan. Mums! Att göra egen senap rekommenderar jag varmt till dig som gärna vill göra något eget till jul men som inte riktigt har tiden eller orken att ställa till med värsta julbaket. Detta lilla projekt tog mig i runda slängar 20 minuter. Helt lagom!

Peppar peppar...

Än så länge låter Rally bli granen, undrar just hur länge det varar. I morse drog han iväg med hela toapappersrullen genom huset :)

Julgodis

Jag testar ofta nya saker i köket men när det kommer till julgodis är det gamla favoriter som återkommer år efter år och kanske är det lika bra att jag håller mig till dessa. Klassisk knäck och Farmors fudge är det som kokas i mina grytor i första hand. På senare år har jag även provat på någon nyhet då och då. Ett år blev det ingefärskola och ett annat gjorde jag Tryffelkulor. Jag har också någon gång gjort Rocky Road som är omtyckt av många. Jag har också försökt mig på mintkyssar ett antal gånger (jag förstår inte varför jag fortsätter att försöka), men dem har jag misslyckats med varje gång. Nu senast blev det "mintstenar" istället. Smaken är god, men konsistens och utseende är inte riktigt enligt receptet.

Äppelchips och andra torkade saker

I år fick vi en fantastisk äppelskörd och jag har under hösten ägnat mig åt att ta vara på så mycket jag kan av den. Jag har kokat kopiösa mängder äppelmos, gjort äppelmust och fyllt halva frysen med skivade äpplen. Ändå hade jag en hel del kvar på förvaring i garaget trots att jag också skänkt bort en del. Så fick jag idén att göra äppelchips när jag var hos en god vän i Gränna som bjöd på äppelchips till frukosten. 

Jag skivade äpplen och lade på några plåtar i ugnen på ca 75 grader och där fick de stå. Jag öppnade luckan emellanåt för att släppa ut fukt, men man kan också sätta en grytvante i lucköppningen och låta den vara där under torktiden. På recept jag har googlat fram på nätet står det att torktiden är 4 - 6 timmar, men i min ugn tog det betydligt längre tid än så, men det beror nog på att jag föredrar mina torkade äpplen krispiga och inte sega. Första omgången gick åt på ett kick eftersom jag inte kunde nöja mig med att ha dem på muslin utan åt dem som snacks. I nästa omgång testade jag att blanda äppelskivorna med kanel innan jag lade ut dem på plåtarna och det blev också jättegott. Man kan också ha kardemumma eller florsocker på äpplena om man vill. 

När jag väl kommit igång med att torka ville jag testa andra saker också men eftersom ugnen blir upptagen under så lång tid så bestämde jag mig för att skaffa en svamp- och frukttork,  eftersom det är en köksapparat som jag vet att vi kommer att få stor användning för. Till Rally har jag gjort torkad lever som han fullkomligt älskar och jag har också torkat apelsinskivor. Idag står det torkade rotfruktschips på agendan. 

Min finfina frukttork helt fulladdad.

Mumsiga äppelchips

Torkade leverbitar

Ett fint och juligt doftande potpurri med torkade apelsinskivor, nejlikor, kanel och stjärnanis

Ny liten familjemedlem i Gula huset

Jag har så länge jag kan minnas drömt om att ha en egen hund. Precis som många andra barn försökte jag på olika sätt övertyga mina föräldrar om att vi skulle skaffa en hund, men de var duktiga på att stå emot mina övertalningsförsök. 

När jag var i elva- tolvårsåldern hade jag en kompis vars föräldrar drev en kennel med Collies. I deras familj hade man då fyra fina Colliehundar som vi ofta lekte med och tog med på promenader. När en av deras tikar fick valpar umgicks vi mycket med de söta små lurvbollarna och vi hjälpte till att byta tidningspapper och miljöträna de små. Vid ett tillfälle tog vi några av valparna med oss hem till mig för att visa mamma och pappa. Jag tänkte att om de bara får se dem så kan de bara inte säga nej. Det fungerade inte förstås, och idag är jag glad åt detta. Hur starkt jag än önskade mig en hundvalp så hade jag inte en aning om vad det kostade, vad de åt och vad som egentligen krävdes för att ha en hund och som elvaåring hade jag aldrig kunnat hantera skötseln av en valp. Det funkade för övrigt inte heller att ta med hästar hem till mamma och pappa, de var bestämt övertygade om att jag inte behövde en egen häst heller, men synen när jag och min vän kom ridande på varsin stor häst i det lilla bostadsområdet hemma i Sandared måste ha varit enastående. 

Som blivande fyrtioåring kan jag nu då Ä N T L I G E N räkna mig till den lyckliga skaran av hundägare. Den 21 november hämtade vi våran lilla ullboll som är en blandras och har Pudel, Bearded Collie och lite Lhasa apso i sig. Eftersom detta är vår första valp så visste vi inte alls vad som väntade oss när vi kom hem. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker förbereda sig och läsa sig till. Jag förstod och visste att det kommer att bli mycket jobb men innan man lärt känna den nya lilla individen så vet man inte på vilket sätt. Att uppfödaren döpt valpen till Tuff gav mig dock en liten hint om vad vi kunde vänta oss. Hos oss har han fått namnet Rally (precis som hjärtekatten jag virkade för ett tag sedan). 

Det är ungefär som att ha en 18-månaders bebis. Man behöver valpsäkra hemmet och redan efter två veckor kom han åt att sno saker från soffor och vardagsrumsbord och man kan inte lämna honom ensam en sekund utan att han hittar på något bus. Jag förundras över hans förmåga att smyga iväg och bajsa utan att jag märker det eftersom jag upplever att jag har ständig koll på honom, men det är som att han tar chansen när jag för en sekund släpper uppmärksamheten från honom. Precis som med en nyss hemkommen baby så dyker det också dagligen upp nya frågor. Behöver verkligen hundar kläder? Hur mycket kyla klarar han av? Hur ofta ska jag bada honom? Hur mycket mat ska jag ge honom? När kan jag börja gå längre promenader med honom? Vad ska jag använda för avmaskningsmedel och när ska jag egentligen avmaska honom? ...

Jag har börjat skriva ner alla undringar och hoppas kunna få svar på några när vi besöker veterinären nästa vecka då han ska vaccineras. Jag hoppas att veterinären kan fungera ungefär som bvc-sköterskan men jag kommer också att försöka lita på min magkänsla. Det har fungerat rätt bra med barnen tycker jag så det borde fungera på en hund oxå. 

Tack vare att vi fick med oss en av de mer framåt valparna i kullen så har vi inte haft några problem alls med att få honom trygg här hemma och med oss. Redan första gången vi satte på honom kopplet så accepterade han det även om han tyckte att det var lite läskigt att vara ute. I början var han till och med rädd för sin egen skugga, men allt ute var helt nytt för honom och när han väl vant sig så visar han på en stor nyfikenhet och lekfullhet. Han är väldigt hemmakär och vill helst inte lämna huset alls ännu. Så det är ganska mycket protester när vi lämnar tomten, men när vi går hemåt igen är det inga bekymmer, då travar han glatt på bredvid oss. Det går också bra att lämna honom ensam korta stunder och snart ska vi börja träna på att vara ensam lite längre. Eftersom han är en tuff individ så kommer jag att få jobba mycket med honom, men det tror jag kommer att löna sig i längden. Här hemma har lilleE som är lite hundrädd varit till stor hjälp i träningen av Rally. Det har blivit deras sätt att umgås och det har också gjort att lilleE inte alls är rädd längre eftersom han ser att han kan kontrollera Rally med hjälp av kommandon och lite godis. Frasse har fått bli bus- och goskompisen och det är hos honom Rally sitter när vi ser på julkalendern på kvällarna. 

Här träffar vi lille Rally och alla hans ulliga syskon för första gången. Rally lade sig gott tillrätta i husses knä och låg där nästan hela besöket och underlättade vårt val av valp. Jag fick kela med hans mamma istället som snabbt lade beslag på min uppmärksamhet.

Första gången Rally fick se snö. Det var spännande och väldigt roligt tyckte han och studsade runt och rullade sig i snön.

Bästa sovplatsen är inte i någon av de fina hundsängarna han har fått utan under soffan och under sängen. Jag undrar just vad han kommer hitta på när han inte längre kommer under soffan. Redan efter tre veckor har han blivit nästan dubbelt så stor som när vi hämtade hem honom. 

Bor man i Länghem så ska man självklart ha en egen reflexväst!

Precis som ett människobarn så är det inte de egna leksakerna som är roliga. Här är några skatter som Rally "hittade" en morgon i förra veckan. Nu har han lärt sig vad han inte får ha och springer snabbt och gömmer sig under soffan eller sängen där jag inte kommer åt honom när han fått tag på en ny skatt. Det krävs mycket lockande och godis för att få honom att lämna ifrån sig sakerna. 

Älskar snö!!!

Det är väldigt mysigt att gosa i soffan oxå. 

Virkade snöflingor

Jag har pysslat lite med att virka snöflingor, både testat olika mönster som jag googlat fram på nätet och olika garner och till sist hittat ett par favoriter. Att virka en snöflinga går ganska snabbt, sedan är det förstås lite jobb med att fästa trådar och eventuellt stärka dem för att de ska vara släta och fina. Några av flingorna har jag sytt fast på en tröja som jag gillar men som fått ett litet hål på ärmen, några har fått bli till en mobil i hallen och resten har jag tänkt hänga upp i granen. Mitt favoritmönster hittar du HÄR - räds inte av att det är på engelska, beskrivningen är väldigt lätt att förstå! 

Först testade jag att bara nåla fast flingorna på en kudde och spraya med vatten, det blev OK på dem jag virkat i bomullsgarn som jag skulle sy fast på tröjan, men de glittriga akrylstjärnorna krävde en annan behandling så dem stärkte jag med sockerlag. 

Här den fina mobilen i hallen

Man kan också pynta adventsljusstakar med dem....

...eller hänga upp i en fin gren

Stickade grytlappar

Här kommer ett tips på vad du kan göra med dina gamla uttjänta T-shirts. Jag har tidigare gjort mattor och korgar av gamla T-shirts som har blivit kanonfina, men så hade jag ett gäng mörka tröjor kvar som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Korgar och mattor vill jag gärna ha i ljusa färger. Så kom jag på att min svägerska har ett par fina grytlappar hemma som jag gillar. De är multifärgade och hon har också tallriksunderlägg som passar till. Såna måste ju gå att göra tänkte jag. Jag satte igång med att virka ett par grytlappar eftersom jag gillar att virka.  De blev helt OK men väldigt stela och otympliga. Orginalet är stickat, så jag prövade att sticka ett par också och de blev mycket smidigare. 

Jag klipper T-shirtarna i långa remsor som är ca 1,5 cm breda. På stickor nr 7 lägger jag sedan upp 20 - 26 maskor lite beroende på tjocklek på T-shirttyget och hur stora jag vill att grytlapparna ska bli. De går så snabbt att göra, så om man inte blir nöjd med storleken är det enkelt att repa upp och lägga till eller ta bort några maskor. Sticka sedan räta maskor alla varv. För att kontrollera att grytlappen blir fyrkantig så viker jag den diagonalt och när nedre vänstra hörnet når till övre högra hörnet så är det dags att maska av (man kan ju mäta också om man vill). Sedan virkar jag en ögla i ena hörnet med 8 luftmaskor och fäster de lösa remsorna. Klart!

Hjärtekatten Rally

Säg hej till min virkade Hjärtekatt Rally . Ofta hittar jag inspiration och mönster genom att surfa runt på nätet eller via bloggar som jag följer. En morgon när jag käkade frukost ramlade jag in på den här sidan och jag kände genast att jag ville ta tillfället i akt att göra något fint för någon annan. Det var pillig men rolig virkning och resultatet blev en riktigt mysig kompis som kommer att få ge kärlek och trygghet till någon. Katterna skänks till hjärtsjuka barn och jag kommer garanterat att göra fler katter men också syskondjur. Gå gärna in på sidan och läs mer om projektet.

Stickade mössor

Man kan ju inte göra disktrasor i all evighet så när jag fick en fin bok om stickning och massor av garn av min moster och mamma så gav jag mig på lite andra projekt. I boken "Snabbstickat 60 Projekt på 30 minuter" (heeelt perfekt för mig) fanns ett mönster på en mössa som man stickar med tjockt garn och stora stickor. Vid första försöket blev mössan yttepytteliten eftersom jag använde ett annat garn och lite tunnare stickor för att inte få så stora hål i mössan. Den ska ju inte bara gå snabbt att göra, den ska ju värma lite oxå tänker jag, så den repade jag upp och modifierade mönstret en aning och när jag väl fått kläm på antal maskor och intagningar så bara öste jag på med lite andra mönster än ursprunget. 

Jag blandar hejvilt med de garner jag har hemma så de flesta mössorna är i både akryl och ull och eftersom det är lite olika tjocklek på garnet så blir det väldigt olika form och storlek på mössorna, men de är väldigt roliga att göra och det var också kul att få släppa loss med kreativiteten både med färger och mönster.

Frasse ställde upp som modell - jag tycker fortfarande att det är svårt att sy ihop mössan snyggt.

Här är ursprungsmönstret efter att jag har ökat antal maskor en aning. 

Den röda mössan passar perfekt till mina fina lovikkavantar som svärmor har stickat åt mig. 

Jorå - Varroabehandlingen gjorde sitt - nu stänger vi butiken för i år!

Förra veckan tog jag ut varroagallren ur våra två bisamhällen för att kontrollera nedfallet, det hade hunnit gå tre veckor sedan vi gjorde behandlingen. I det nyaste sammhället gick det fint att få ut gallret. Jag fick tag på det med fingrarna och fick i stort sett ingen reaktion från bina i kupan. Det andra samhället däremot blev en större utmaning. Så fort jag närmade mig flustret med fingrarna så angreps jag av några vaktande bin och jag gick och hämtade min slöja, kupkniv och handskar. Massor av bin flög ut för att skydda sitt samhälle och jag anar att det är detta samhälle som också har störst chans att överleva vintern. Efter lite pill med kupkniven och några djupa andetag så fick jag dock ut gallret. Trots slöjan så tycker jag att det är obehagligt när bina blir så uppenbart irriterade men jag förmodar att det är som med det mesta annat - man vänjer sig. Ett bistick innanför brallan fick jag eftersom jag hade glömt bort att göra "strumppaket". Just en fin avslutning på min första bisäsong.  Jag har inte räknat kvalstrena men trots min ringa erfarenhet så kan jag med lätthet se att hos oss handlar det om ett stort nedfall, vi har mycket Varroa och jag kan se att behandlingen har gjort stor nytta.

Visst har jag hört några biodlare säga att varroabehandlingen är starten på nästa säsong och inte avslutet på förra, eftersom man genom att ta bort kvalster också hjälper bina inför den kommande säsongen, men för mig är det ett så tydligt avslut. "Nu stänger vi butiken för i år" Jag har gjort det sista ingreppet före årsskiftet och kan bara vänta och se fram emot våren och de första flygningarna. Under tiden vi väntar ska vi börja planera för ytterligare en bigård (jag hoppas verkligen att våra bin överlever vintern!!!) och skaffa kupor, skattlådor och ramar som ska målas, träs och få vaxkakor i sig. Men först firar vi jul och nyår!

- Tänk egentligen vad en resa till Rom kan leda till. Här sitter jag nu nio månader efter resan och har blivit biodlare - Thanx Italien för era goda ostar med honung på, utan dem hade jag ägnat våren och sommaren åt något helt annat och mitt första år som biodlare har varit en fantastisk utvecklande och lärorik upplevelse på många sätt. Och tusen tack käre svärfar för att du så engagerat hängde på och såg till att vi kunde komma igång både med kurs och bin :)

Observera glipan mellan skor och byxor. Här kröp den lille stackaren in. 

Sådär, då har jag fått ut gallret. Visst är jag fin i min rosa slöja som jag fick i födelsedagspresent!

Många kvalster

Varroabehandling

Under helgen som gått har vi med hjälp från Ingvar som driver www.sjuharadshonung.se varroabehandlat våra båda bisamhällen. Varroa är en parasit som angriper bina och deras larver och om man inte behandlar samhället kan varroakvalsterna göra att det föds missbildade bin och att de drabbas av virusinfektioner som kommer med varroan. Eftersom sommaren blev lång, ända in i september, så behandlar vi bina senare i år än vad som är normalt. Det får inte finnas några larver i samhället när man gör behandlingen eftersom varroahonan lägger ägg i förseglade yngelceller och de nykläckta kvalstrerna sedan livnär sig på bilarvernas kroppsvätska. Inne i cellen parar sig hannarna med honorna och dör medan honorna följer med biet när det kryper ut, för att lägga flera ägg. Med andra ord så gör behandlingen ingen nytta om man gör den så länge bidrottningen fortfarande lägger ägg.

Vi behandlar våra bin med oxalsyra (det finns även andra medel att behandla med) och eftersom detta var vår första gång är vi väldigt tacksamma över att få Ingvars hjälp även om själva ingreppet i sig inte är särskilt komplicerat. Det finns ändå några saker som kan gå fel och vi vill ju inte riskera att förlora våra samhällen på grund av vår oerfarenhet. Oxalsyran skall spädas ut med vatten och det är viktigt att man mäter rätt. Med tanke på att jag virrade ihop sockermängden när vi skulle invintra bina (detta kom jag tack och lov på ganska snart och kunde åtgärda felräkningen men man kan väl säga att jag inte behöver oroa mig för att våra bin ska svälta i alla fall) så är oxalsyrablandning inte något för mig just nu. Ett normalstarkt samhälle ska sedan ha 30ml blandning - som ny biodlare är det inte helt lätt att bedöma om samhället är normalt eller starkt och därmed kan behöva några ml till.

När man öppnar kuporna nu när det är kallare ute och bina är redo för vinter så märks det att de vill skydda sin mat och sin drottning. De vänder rumpan och taggen upp mot oss när vi öppnar kupan och jag är glad att vi inte behöver stöka runt särskilt mycket när vi ger dem oxalsyran. Över lag känner jag att jag inte vill gå in mer än nödvändigt och störa dem i sitt arbete även om det är oerhört facinerande att se på hur de beter sig.

Innan vi droppar på Oxalsyran på bina i samhället så skjuter vi in ett varroagaller i botten på kupan som ska fånga upp döda kvalster och ge oss en möjlighet att se om det finns kvalster i samhället och bedöma hur hårt angripet det är. Varroan har spridit sig från det indiska biet (Apis Cerana) och finns numera i stora delar av Sverige. Om ungefär två veckor ska jag ta ut gallrena och se hur pass angripna våra bin är eftersom vi bor i en zon som är drabbad av kvalster.

Försiktigt droppar Ingvar ner Oxalsyran mellan ramarna i kupan. Mängden syra är beräknat att räcka till alla bin och genom att de putsar och tvättar av varandra så fördelas den mellan dem. 

Virkat och stickat

Ja, då börjar det bli dags att visa vad jag hittat på den senaste tiden. Som jag säkert nämnt tidigare så är jag en riktig pysselperiodare, jag pysslar i perioder och snöar in på olika tekniker i perioder. Efter ljustillverkningen blev jag sugen på att sticka och virka så jag letade fram alla mina garner, stickor och virknålar och hittade också en del halvfärdiga projekt. Eftersom jag sällan använder mönster förutom som grundidé är det svårt att ta upp och avsluta ett påbörjat projekt, så jag repade upp halvfärdiga saker och började helt enkelt om från början.

Nu är det inga stora tröjor eller komplicerade mönster jag ger mig på. Precis som med det mesta annat så vill jag inte ha för stora projekt eftersom jag gärna vill hinna avsluta dem innan jag får lust att göra något annat istället. I somras gjorde jag några disktrasor både till mig själv och som jag gav bort. Det är lagom storlek på projekt för mig, de blir snabbt färdiga och jag har också möjlighet att prova olika ideer som jag både hittat på nätet men som också kommit fram under tiden jag sitter och handarbetar. Jag har testat både att virka och sticka disktrasor och  jag tycker personligen bäst om de stickade. Trasorna har jag gjort i både lin, bomull och lin/bomullsblandning och funktionellt sett märker jag ingen skillnad. Fördelen med att använda stickade disktrasor i naturmaterial fär förutom att det är miljövänligt (du kan koka eller tvätta din trasa många gånger innan den behöver bytas ut och när det är dags att byta kan du lägga den gamla på komposten) så märker jag också att jag slipper den otäcka lukt som det ofta blir i vanliga disktrasor. Jag tycker att trasorna suger upp vätska och får med sig smulor väldigt bra. Mina trasor är inte stora, jag gör dem ca 18x20 cm så att det blir lätt att skölja och krama ur trasan när man använt den.

Trasor i bomullsgarn med virkad kant

I vårt lantliga kök tycker jag att det är fint med en stickad trasa. Den här i lin/bomull med en liten virkad blomma på.

När jag hade tröttnat på att göra trasor surfade jag runt en stund på nätet för att hitta ny inspiration och jag hittade fina bilder på virkade burkhättor som var roliga att göra och jättesöta virkade små ugglor. Hos Fru Persson på Pälsärmen kan du hitta både inspiration och mönster på både de söta ugglorna och annat kul.

Den här kloka lilla ugglan har fått flytta hem till en minst lika klok vän

och det här blev lilleEs nya vän "Uno"

De virkade burkhättorna är riktigt roliga att göra och jag har en klar bild framför mig av hur fint det ska bli i mitt skafferi en dag i framtiden när jag har målat och gjort fint där. Då kommer de här burkhättorna passa perfekt!

Jag har en idé om att göra röda hättor med vita snöflingor på, det skulle vara fint till jul - det får nog bli mitt nästa lilla projekt. 

Återvinn bivaxet - Gjutna ljus

De som driver stora biodlingar återvinner ofta sitt eget bivax och gör nya mellanväggar av det, men till det krävs särskilda verktyg så för mig med våra två bisamhällen (som förhoppningsvis blir några fler nästa år) så återvinner jag mitt vax genom att gjuta ljus och göra salvor av vaxet. Det går oxå att lämna in/sälja sitt vax till återförsäljare för biodlingsprodukter om man hellre vill det, men den lilla vaxkakan jag fick ut räckte till ett gjutet ljus och några salvaburkar, tur att man oxå kan köpa vax :)

När jag ändå var i farten och förstörde en av våra grytor så passade jag också på att återvinna gamla ljusstumpar. Just här är det ljusstumpar jag smälter ner, men både bivax och ljusstumpar kan hanteras på samma sätt. Jag använder konserburkar i vattenbad som jag smälter ner vaxet i. OBS Smält aldrig vax eller sterarin direkt i en gryta eftersom det är brandfarligt! 

Än är det långt kvar till jul, men jag har en del gamla jupprydnader som passar perfekt att gjuta ljus i, detta är en glöggmugg. Det är viktigt att tänka på att veken hamnar i mitten. Jag har doppat veken några gånger i stearin/vax för att den ska vara rak, stel och hålla sig i mitten när jag häller på vaxet. Det finns särskilda vekhållare att köpa men jag använde grillpinnar och lite tejp för att hålla veken på plats, fungerade utmärkt!

En konservburk med ett band runt blir också en fin ljusstake om man inte har gammalt julpynt liggande. Här har jag hällt på det smälta stearinet i formarna. burken som jag smält stearinet i är ju varm, så jag använder en grilltång som handtag när jag häller över det i formarna

Jag är nöjd med resultatet! Av avtäckningsvaxet från bikuporna blev det två gjutna bivaxljus och av mina gamla ljusstumpar fick jag ihop några fina ljus som kommer att lysa upp min tillvaro när det är dags att plocka fram julpyntet om några månader. 

Vaxhantering

I samband med att vi tog hand om vår honung så blev det ungefär en hink full med avtäckningsvax. Först fick vaxet rinna av i avtäckningsbrickan i några dagar och det blev ganska mycket honung som rann ner där som vi också kunde ta vara på, men det som blev över kan ni se på bilden nedan. Avtäckningsvaxet innehåller både honung, bivax, pollen och propolis. För att separera vaxet från honungen och det andra så smälter jag ner allt i en behållare i vattenbad tills blandningen blir flytande. Det är viktigt att man inte smälter det direkt i en gryta eftersom vaxet lätt kan ta eld. När blandningen sedan svalnar så skiktar sig de olika ämnena och vaxet lägger sig överst medan honungen sjunker till botten. Honungen silar jag men eftersom den är värmebehandlad så har den förlorat mycket av nyttigheterna som annars finns i honung så den lämpar sig bäst i bakning eller en kopp te. Smaken är väldigt fyllig och därför tycker jag att den gör sig perfekt i brödbaket!

Jag smälte ner mitt vax tre gånger för att få det så fint som möjligt, eftersom jag vill göra ljus av mitt vax. mellan honungen och vaxkakan blev det en geggig sörja som jag tror innehåller bland annat propolis, men vad mer det är i det kladdet känner jag inte till. Jag skrapade bort och slängde geggan eftersom jag inte har kunnat hitta någonstans vad eller om det går att göra något med detta. Kvar fick jag förutom den smakrika värmebehandlade honungen också en fin liten vaxkaka. 

Avtäckningsvax före behandlingen

Jag smälter ner vaxet i en bytta i vattenbad

Det smälter ganska snabbt och hela hinkens innehåll fick överraskande nog till sist plats i min lilla bytta 

Nu ställer jag vaxet åt sidan för att det ska svalna och separera sig

När det svalnat petar jag hål på vaxet och silar bort honungen. Efter första smältningen var vaxet fortfarande väldigt poröst eftersom det innehåller andra ämnen också. 

Här är underdelen på vaxkakan efter tre smältomgångar, nu har jag fått ur så mycket honung det går och jag skrapar bort den kladdiga blandningen från den hårda vaxkakan 

Och här är den till sist fina och gula lilla vaxklumpen som blev kvar, inte mycket vax på en hel hinks innehåll. Däremot så var det ganska mycket honung. Nästa gång kanske vi ska låta det rinna av lite längre i avtäckningsbrickan. 

Vinterfodring

För att våra bin ska överleva vintern nu när vi har tagit all (eller nästan all) deras honung så behöver vi sätta till något annat i utbyte mot det vi har tagit. I vårt fall har vi gjort 60% sockerlösning som vi matade våra bikompisar med igår. Det finns färdigt foder att köpa också men jag tror att det vanligaste är att man använder sig av en blandning av socker och vatten till vinterfoder. Ungefär 20 kg vinterfoder behöver ett samhälle ha för att kunna överleva vintern. Vi har lämnat kvar en del halvfyllda ramar i våra samhällen plus att vi satte tillbaks nyslungade ramar i "övervåningen" där det också fanns lite honung kvar. När vi nu gick igenom kuporna kunde vi se att det faktiskt satt ett par övertäckta ramar i samhällena, så de har nog redan själva runt 6 kg foder. Här får vi ovana odlare återigen gå lite på känsla. Vi gav varje samhälle ca 10kg igår och så sätter vi till ytterligare ungefär 5 kg i varje samhälle om en vecka ungefär och sen är det bara att lita på att allt ska gå bra. Det går att stödfodra på våren men det vill jag gärna undvika då det verkar vara lite knepigt att få till.

Innan man ger sina bin vinterfoder är det bra att gå igenom samhällena och kontrollera att drottningen lever och mår bra. Vi hade tur och hittade båda våra drottningar. Vi kunde också se övertäckta celler och larver, men jag lyckades inte hitta några nylagda ägg. Kan hända har våra drottningar dragit ner på äggproduktionen nu. Jag såg inte heller några drönare så de stackarna har nog blivit dödade och utkastade ur samhället.

Det har varit ett väldigt konstigt väderår. Våren kom sent, det blev varmt och sedan kallt igen och det förde med sig att både ljung och blåbärsris blev alldeles bruna och förstörda. Riset återhämtade sig, men någon direkt blomning var det inte tal om. Under en ganska lång period i våras så var det ganska deppiga biodlare vi träffade. Men när sommaren sedan kom så har den hållt i sig och bina har fått möjlighet till många många flygtimmar. Vädret har varit fantastiskt och fortfarande nu i september har vi runt 20 grader varmt och utan att veta så tror jag att många av biodlarna i vårt område har fått en riktigt stor skörd i år. Vi fick trots att vårt första samhälle kom till oss vid midsommar och vi sedan gjorde en avläggare av den några veckor senare runt 25 kg honung, vi som trodde att vi inte skulle få just någonting alls i år. Lycka!

Erik är med och hjälper till när vi går igenom samhällena. Här har vi fodrat in vårt första samhälle och håller på att gå igenom det andra. Den vita lådan är själva fodermataren där man häller i sockerlösningen.

Och här hittade vi Viktoria också, hon verkar må prima!

Vi droppar ner lite sockerlösning i samhället så lockar vi upp bina till fodermataren

På bara några minuter hade de fattat galoppen och trängseln ner till sockervattnet blev stor. Det finns flera olika typer av fodermatare. Många biodlare som varit med ett tag använder "ballonger" - en slags plastbehållare som man fyller med sockervatten, men jag tycker att den här modellen är smidig, där det räcker med ett par "givor" sockerlösning och sedan är det klart. Ballongerna rymmer inte riktigt lika mycket. Vad jag tycker när det här momentet väl är klart är en annan femma. Det beror nog på hur mycket bin som har drunknat när vi är klara...