Städat bibotten - check!

Sådär, så kan jag sätta check på året första jobb i bigården. Bibotten på våra samhällen är rengjorda. Bottnen på våra kupor är gallerförsedda och fungerar som ventilation i kupan. Är den igentäppt av massa döda bin kan det bli lite fuktigt och mögligt i kupan, så det är bra att hålla den ren. På sommaren när det är mycket bin i kupan sköter bina det jobbet själva ganska bra för det mesta. När jag lyfte kuporna kunde jag känna att de är rätt tunga, så än finns det foder, men det är fortfarande ett bra tag kvar innan de kan börja hämta in foder själva.

Här har jag just lyft samhället från den gamla botten till den rena, och jag kan se att mina bin sitter på den ena sidan av samhället (ovanför nedfallet). Här har de fortfarande synligt galler på botten och bra med ventilation.

Det har börjat komma lite mögel på de döda bina och det var bra att jag tog bort dem nu.

Vad gör bina på vintern?

Nu är snart binas vintervila över. På vintern sitter bina i vinterklot: tätt tillsammans som i en boll  med drottningen i mitten. Arbetsbina roterar för att turas om att sitta ytterst. De håller en temperatur på omkring 20 grader hela vintern – även då det är riktigt kallt ute. Bina få energi att hålla värmen genom att  äta av honungen eller fodret i kupan. Flusteröppningen är öppen hela vintern och de kan flyga ut närhelst de vill. Ofta sker den första flygningen någon gång i februari eller mars vid en varm solig vårvinterdag. Det kallas för "rensningsflykt" och den är efterlängtad både för biodlaren men också för bina som suttit och hållt sig under vintermånaderna – äntligen får de gå på ”toa”. 

När rensningen är avklarad efter en till två dagar är det bra om man som biodlare försäkrar sig om att det fortfarande finns foder kvar till bina, för än kan det dröja innan de själva kan börja dra in pollen och nektar. Det finns flera olika sätt att kontrollera fodermängden: Ett sätt är att väga kupan, men det kan vara ett ganska otympligt jobb, en kupa med ramar och bin väger ganska mycket även utan foder. Ett annat sätt är om man har plast eller glas under locket, då kan man lyfta och kika ner, det går ganska lätt att se om det finns täckta ramar utan att lyfta dem. Är det svårt att se kan man lyfta försiktigt i ena kanten av samhället för att se om det finns täckta ramar kvar. Använder du täckbrädor kan du försiktigt lyfta på en bräda för att göra en kontroll.

Nu börjar det också bli dags att rengöra botten i bikupan. Jag brukar ha en ny ren botten med mig och helt enkelt lyfta över hela kupan på den nya botten och rengöra den, för att sedan lägga den under nästa samhälle o.s.v. Ofta har bina själva slängt ut gamla döda bin, men ibland kan det ligga ganska mycket kvar på kupbottnen. När bottnarna är rena är det bara att återigen vänta in våren och tiden för när bina börjar flyga hem pollen och nektar.

Beroende på väder och klimat kan bi-säsongen börja redan i mars. Oftast brukar den dock komma igång någon gång i början på april. Då startar ett mödosamt arbete för bina med att samla in pollen och nektar och lagring av honung till vintermånaderna. Samtidigt börjar också drottningen att lägga ägg. Några av de allra första viktiga biväxterna är hassel, snödroppe, vintergäck, vårljung, lönn och jag har sett en hel del bin på mina krokusar tidigare vårar, men hur mycket pollen och nektar de ger vet jag faktiskt inte. 

Här ett litet arbetsbi från mars förra året som har hittat lite skatter

Välkommen till Massagehörnan

De senaste veckorna har jag ägnat en del av min lediga tid åt att ställa i ordning gymmet/verkstaden/hundgården/pysselhörnan/syrummet till "Massagehörnan". Efter genomförd utbildning till massör och avklarad tentamen så bestämde jag mig för att äntligen våga mig på det här med att starta eget som jag gått och drömt om i en mängd olika former sedan... ja, sedan barnsben faktiskt.

Det har varit drömmar om fik, cateringverksamhet, bed & breakfast, garnaffär, en sån där matvagn, butik med hobbymaterial och säkert massa mer saker som jag har både hunnit glömma och förtränga.

Jag tror att många med mig drömmer om att starta eget under perioder i livet. Det är mycket som lockar men också mycket som skrämmer. Jag är en kreativ person och det som lockat mig är tanken om att skapa något helt efter eget huvud, med mina idéer, mina värderingar och mina mål. För mig har det aldrig varit en dröm att tjäna mycket pengar, utan att att arbeta med något där jag kan få utlopp för min kreativitet och ha roligt på dagarna.

Det som hindrat mig från att våga ta steget är bland annat att jag har gjort det så stort. Jag har sett allt man måste göra från att skaffa F-skattebevis till att kunna och förstå relevanta regelverk till att göra hemsida och sköta bokföring. Hundratals gånger har jag målat upp min dröm men knycklat ihop och slängt i papperskorgen av rädsla för att misslyckas, för att inte klara av det. Och för att jag har trott att allt måste vara klart innan jag startar. Många gånger har omgivningen också hjälpt mig att "fega ur".

Men så dök det upp ett "bananskal" - eller rättare sagt ganska många bananskal som har fått mig att halka in på "startaegetspåret" igen och mitt livsordspråk "om du aldrig går vilse hittar du inga nya stigar" är mer aktuellt än någonsin. För vilse har jag verkligen varit de senaste åren och nu har min terapi för att bli glad och må bra blivit en extrainkomst men framförallt ett sätt för mig att återhämta mig i vardagen och må bra. Att jag dessutom nu i mitt nya yrke samtidigt kan hjälpa andra människor att återhämta sig och må bra är ju helt fantastiskt!

Det är väldigt mycket som inte är klart ännu, jag sparar kvitton i en låda, det där med bokföring ska jag nog klara av och jag har god hjälp av maken att hitta bra verktyg till både marknadsföring och redovisning. Jag har inte rinnande vatten i min lokal, men det ordnar sig nog oxå så småningom. Jag har också äntligen insett att om det inte fungerar, så har jag åtminstonde provat och är i så fall dessutom många erfarenheter rikare.

Vid sidan om utbildning till massör så har jag också fått hjälp att lägga ut de produkter som jag tillverkar i bigården och som vi har med oss på marknaden i Tranemo tillsammans med honungen i en webshop och även om det fortfarande är mer utgifter än inkomster så har jag i alla fall bättre förutsättningar idag än för några månader sedan att göra om den här bisysslan (mohahhhaha) från hobbyverksamhet till ett bolag så småningom.

Jag får ofta frågor och kommentarer om att det måste ta mycket tid och "hur hinner du med", men jag älskar att skapa i alla former. Mina närmaste, familj och vänner beskriver mig i första hand som "pysslig" och ingenting annat. Jag är en duktig projektledare och kan visst vara professionell på mitt arbete, men där är man inte pysslig, så en stor del av mig, av mitt JAG får jag inte utlopp för på mitt arbete. Oavsett om jag säljer mitt pyssel eller inte, så kommer jag fortsätta att skapa och producera saker, för det är min oas, det är där jag återhämtar mig i vardagen. Precis som andra hämtar energi framför en bra film, i joggingspåret, i tvättstugan eller vart deras "oas" nu är. För mig är inte detta en extragrej som jag måste hitta tid till i vardagen, för mig är detta en hobby som är väldigt lätt att hitta tid till faktiskt. Däremot så tvättar jag kanske inte jätteofta, ibland är dammtussarna under sängen enorma och det är väldigt sällan som jag ser på TV. Precis som alla andra så har jag 24 timmar om dygnet till förfogande.

Välkommen in!

Döda bin

I veckan som gått så har vi haft några soliga och riktigt varma dagar, då passade jag på att åka runt till våra bigårdar för att se till kuporna. Hemma har jag tidigare kunna se att bina varit ute och flugit och "tömt sig" för snön på marken framför kuporna var helt prickig en dag när jag kom hem. 

Men jag vill ju såklart veta hur det står till med våra andra samhällen och till min stora sorg så upptäckte jag att två av dem har dött. Det första tecknet var just att snön var helt vit framför kuporna, inget bibajs och inga utslängda döda bin. Så jag blåste lite i flustret. Inget surr. Om bina sitter långt från flustret är det i och för sig inte säkert att de reagerar på en "blåsning". Eftersom det var 9 grader i luften vågade jag mig på att öppna en av kuporna och den var full av döda bin, likaså i kupan bredvid. Väldigt deppig åkte jag vidare till nästa bigård och fick där tack och lov njuta av både solens värmande strålar och bisurr. Här flög våra bin glatt i två av tre samhällen och det tredje är det fortfarande liv i, men det är så få bin däri så jag räknar inte med att de ska klara en eventuell köldknäpp nu. Status just nu är 5 levande samhällen, två döda och ett som jag inte tittat till ännu. Det känns riktigt fånigt att jag satt och drömde om 20 samhällen för bara någon vecka sedan. Nu ska jag ta reda på hur man bäst tar hand om ett dött bisamhälle eftersom det är en ny erfarenhet för mig.

Att båda samhällena på ett och samma ställe dör känns lite olustigt. Jag vet att det kan vara väldigt svårt att bedöma vad det är som har hänt men jag vill ändå försöka se om jag kan hitta en orsak eftersom vi gärna vill fortsätta att ha bin där. För min del får det gärna bli maj nu så jag kan börja oroa mig för svärmar istället för döda bisamhällen! 

Fröken duktig

I april ska jag hålla en kurs i bivaxhantering. När jag fick förfrågan blev jag väldigt glad, men allt eftersom tiden har gått och det börjar närma sig så har jag också blivit mer och mer nervös. Herrejösses, jag som är så obekväm i att stå och prata inför folk ska då hålla i en kurs, hur tänkte jag när jag tackade ja till detta egentligen...?

Det är inte alls så att jag är oerfaren eller ovan att prata inför folk, men jag har verkligen aldrig trivts så särskilt bra med att hamna i centrum för allas uppmärksamhet. Jag är livrädd för att misslyckas och det är något som jag ständigt kämpar med. Jag är fullständigt medveten om att jag är en människa och att människor ibland gör fel, säger fel eller misslyckas. Jag skulle också kunna diskutera vad ett misslyckande egentligen är. Jag är väldigt - alldeles för hård mot mig själv i det här fallet och jag vet faktiskt (tyvärr) inte varför jag har blivit så. Jag håller just nu på att träna i att göra fel för att komma tillrätta med det här galna beteendet. Men - det är jäkligt svårt att lära om! Jag vet ju med huvudet att det inte är farligt, att det oftast inte är så att någon skadar sig eller blir ledsen - snarare tvärt om, många tycker nog att det är skönt att se någon annan göra fel eller tabba sig ibland men trots detta mår jag fasansfullt dåligt när jag själv upplever att jag har misslyckats och detta gör också att det kräver väldigt mycket energi för mig att ge mig ut på nya saker där jag inte känner mig trygg eller tillräkligt duktig.

Om jag berättade för dig vad jag ser som ett misslyckande så skulle du antagligen skratta och tycka att jag är liiiite skadad. Det tycker nämligen jag själv också. Det är bara det att jag inte kan förklara eller förstå varför jag ställer så knäppa krav på mig själv och det gör att det är riktigt svårt att komma ur det trots att jag så väldigt gärna vill.

Nu tror jag att det finns en och annan som känner igen sig i det jag skriver, "förken duktig" finns överallt omkring oss, både manliga och kvinnliga. För mig är min egen "fröken duktig" någon som jag verkligen inte delar värderingar med och därför vill jag att hon försvinner ur mitt liv helt och hållet, hon hjälper mig visserligen att göra många bra saker, snabbt och riktigt, hon är världsbäst på att ta till sig och förstå instruktioner och är noga med att ta reda på "reglerna" innan hon sätter igång med något, men hon tillåter mig inte att vara mänsklig, hon är usel på att be om hjälp och hon hindrar mig att nå mina drömmar. Jag skulle vilja kunna plocka fram henne vid behov, när det verkligen gäller, när jag kan hjälpa mig själv eller andra att må bra, när det gör skillnad på riktigt. Jag vill vara lite mer "laid back" och kunna vila i att "det ordnar sig" - Jag är på god väg åt rätt håll, men emellanåt tar hon över helt - fröken duktig, och bara det är ett misslyckande för mig.

Rally hjälper mig att vara mer avslappnad och "laid back" och på våra långa härliga promenader får jag tid att fundera och värdera det som verkligen är viktigt i livet. 

Oroliga senvintermånader

Den senaste veckan har jag på allvar gått och lurat på om jag ska skaffa mig ett stetoskop för att kunna lyssna på bikuporna och höra om det är något liv i dem.. Men så inser jag att det verkligen inte spelar någon som helst roll, förutom att jag möjligtvis blir tillfälligt lugnad. Det är inte nu risken är som störst att samhällena dör (om man inte har bekymmer med djur som ger sig på kuporna för att komma åt maten däri), det är längre fram i vår. Så även om det surrar tryggt just nu så är det inte en garanti för att jag har ett friskt och levande samhälle om några månader.

Vi har matat våra bin i överflöd inför vintern, de fick mängder med sockerlag i höstas, men hösten blev vääääääldigt lång och det var hög aktivitet i alla våra samhällen längre än vad jag tror är det vanliga. Det gör att jag ändå oroar mig för att de ska svälta i kupan.

En annan risk under våren är om det först blir varmt och gott så att bin och växtlighet kommer igång och det sedan kommer en köldknäpp och de tidiga växternas (ex. lönn och sälg) blommor fryser sönder. Då får bina svårt att hitta mat. Det går att stödfodra ett bisamhälle på våren, men det gäller att upptäcka behovet i tid under en period då man inte egentligen ska gå in i kupan. Jag kanske ska skaffa mig en våg istället för ett stetoskop.. Jag har sett att det finns vågar, typ bagagevåg, så att man kan väga sitt samhälle för att kunna göra en bedömning för det finns ett behov av stödfodring.

Längtan efter våren och sommaren är just nu väldigt stor, säkert hos många fler än mig. För att lägga band på min oro och längtan så ägnar jag mig åt att planera kommande säsong. Vi har åtta bisamhällen just nu, det kan vara något färre fram i mars - april, men målet är att utöka med ytterligare några samhällen. Jag har ingen tanke att bli någon stor biodlare, men 10 - 20 samhällen kan jag tänka mig att ha tillsammans med min svärfar. Ett lite större antal ger mig en större trygghet och det har visat sig vara en väldigt populär produkt som våra bin producerar. All vår honung från förra säsongen tog slut väldigt fort och nu planerar jag att använda mer honung i mina andra verksamheter, så behovet har inte blivit mindre.

Har jag fler samhällen kan jag också arbeta med olika metoder i olika bigårdar och se vad som fungerar bäst för våra bin. Vi har mycket Varroakvalster (bina alltså) och det finns olika sätt att bekämpa dem, jag vill testa fler sätt och kunna jämföra effekten, för att inte göra massa saker som ändå inte gör någon skillnad till exempel. Jag ser att vi lyckas ta många kvalster med hjälp av oxalsyrabehandlingen som vi gör varje höst, men hela förra sommaren kunde jag se kvalster krypa runt på bina och jag vill gärna lyckas ta bort ännu mer kvalster framöver.

För varje säsong så lär jag mig mer och mer om bin och biodling, och mina nya kunskaper vill jag gärna praktisera. Jag är långt ifrån drottningodling änu, men det finns så mycket mer. I olika biodlargrupper på facebook får jag massor av inspiration, likaså på våra biodlarträffar med föreningen på sommarhalvåret. Det är fantastiskt att få ta del av andra människors kunskap och inspiration och jag är så glad att jag har fått den här möjligheten att träffa människor med samma brinnande intresse som så gärna delar med sig.

Det vi behöver göra nu är att se över material, vad vi har och vad vi behöver skaffa inför nästa säsong och förbereda materialet (måla, tråda, rengöra mm) för användning. Vi behöver också hitta fler platser där vi kan sätta våra bisamhällen och göra i ordning där. I år vill jag också i förväg planera in arbetet i bigårdarna, förra sommaren skedde allt vårt arbete högst oplanerat vilket ledde till både ett och tre extrabesök hos bina. Mysigt och roligt i och för sig, men inte speciellt tidsekonomiskt. Våra familjer tycker nog att det är bra om vi umgås med dem också och inte vara med bina :D

Jag bjuder på en härlig sommarbild med ett litet bi som hämtar pollen och nektar från en hallonblomma i grannens trädgård. Honung med mycket hallon i sig blir nästan alldeles vit när den har kristalliserat sig.