Senap till julskinkan

Jag har i år modifierat ett gammalt senapsrecept och bytt ut en del av sötningsmedlet mot honung (naturligtvis :) och reultatet blev en fin sötstark senap som kommer bli perfekt till julskinkan. Mums! Att göra egen senap rekommenderar jag varmt till dig som gärna vill göra något eget till jul men som inte riktigt har tiden eller orken att ställa till med värsta julbaket. Detta lilla projekt tog mig i runda slängar 20 minuter. Helt lagom!

Peppar peppar...

Än så länge låter Rally bli granen, undrar just hur länge det varar. I morse drog han iväg med hela toapappersrullen genom huset :)

Julgodis

Jag testar ofta nya saker i köket men när det kommer till julgodis är det gamla favoriter som återkommer år efter år och kanske är det lika bra att jag håller mig till dessa. Klassisk knäck och Farmors fudge är det som kokas i mina grytor i första hand. På senare år har jag även provat på någon nyhet då och då. Ett år blev det ingefärskola och ett annat gjorde jag Tryffelkulor. Jag har också någon gång gjort Rocky Road som är omtyckt av många. Jag har också försökt mig på mintkyssar ett antal gånger (jag förstår inte varför jag fortsätter att försöka), men dem har jag misslyckats med varje gång. Nu senast blev det "mintstenar" istället. Smaken är god, men konsistens och utseende är inte riktigt enligt receptet.

Äppelchips och andra torkade saker

I år fick vi en fantastisk äppelskörd och jag har under hösten ägnat mig åt att ta vara på så mycket jag kan av den. Jag har kokat kopiösa mängder äppelmos, gjort äppelmust och fyllt halva frysen med skivade äpplen. Ändå hade jag en hel del kvar på förvaring i garaget trots att jag också skänkt bort en del. Så fick jag idén att göra äppelchips när jag var hos en god vän i Gränna som bjöd på äppelchips till frukosten. 

Jag skivade äpplen och lade på några plåtar i ugnen på ca 75 grader och där fick de stå. Jag öppnade luckan emellanåt för att släppa ut fukt, men man kan också sätta en grytvante i lucköppningen och låta den vara där under torktiden. På recept jag har googlat fram på nätet står det att torktiden är 4 - 6 timmar, men i min ugn tog det betydligt längre tid än så, men det beror nog på att jag föredrar mina torkade äpplen krispiga och inte sega. Första omgången gick åt på ett kick eftersom jag inte kunde nöja mig med att ha dem på muslin utan åt dem som snacks. I nästa omgång testade jag att blanda äppelskivorna med kanel innan jag lade ut dem på plåtarna och det blev också jättegott. Man kan också ha kardemumma eller florsocker på äpplena om man vill. 

När jag väl kommit igång med att torka ville jag testa andra saker också men eftersom ugnen blir upptagen under så lång tid så bestämde jag mig för att skaffa en svamp- och frukttork,  eftersom det är en köksapparat som jag vet att vi kommer att få stor användning för. Till Rally har jag gjort torkad lever som han fullkomligt älskar och jag har också torkat apelsinskivor. Idag står det torkade rotfruktschips på agendan. 

Min finfina frukttork helt fulladdad.

Mumsiga äppelchips

Torkade leverbitar

Ett fint och juligt doftande potpurri med torkade apelsinskivor, nejlikor, kanel och stjärnanis

Ny liten familjemedlem i Gula huset

Jag har så länge jag kan minnas drömt om att ha en egen hund. Precis som många andra barn försökte jag på olika sätt övertyga mina föräldrar om att vi skulle skaffa en hund, men de var duktiga på att stå emot mina övertalningsförsök. 

När jag var i elva- tolvårsåldern hade jag en kompis vars föräldrar drev en kennel med Collies. I deras familj hade man då fyra fina Colliehundar som vi ofta lekte med och tog med på promenader. När en av deras tikar fick valpar umgicks vi mycket med de söta små lurvbollarna och vi hjälpte till att byta tidningspapper och miljöträna de små. Vid ett tillfälle tog vi några av valparna med oss hem till mig för att visa mamma och pappa. Jag tänkte att om de bara får se dem så kan de bara inte säga nej. Det fungerade inte förstås, och idag är jag glad åt detta. Hur starkt jag än önskade mig en hundvalp så hade jag inte en aning om vad det kostade, vad de åt och vad som egentligen krävdes för att ha en hund och som elvaåring hade jag aldrig kunnat hantera skötseln av en valp. Det funkade för övrigt inte heller att ta med hästar hem till mamma och pappa, de var bestämt övertygade om att jag inte behövde en egen häst heller, men synen när jag och min vän kom ridande på varsin stor häst i det lilla bostadsområdet hemma i Sandared måste ha varit enastående. 

Som blivande fyrtioåring kan jag nu då Ä N T L I G E N räkna mig till den lyckliga skaran av hundägare. Den 21 november hämtade vi våran lilla ullboll som är en blandras och har Pudel, Bearded Collie och lite Lhasa apso i sig. Eftersom detta är vår första valp så visste vi inte alls vad som väntade oss när vi kom hem. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker förbereda sig och läsa sig till. Jag förstod och visste att det kommer att bli mycket jobb men innan man lärt känna den nya lilla individen så vet man inte på vilket sätt. Att uppfödaren döpt valpen till Tuff gav mig dock en liten hint om vad vi kunde vänta oss. Hos oss har han fått namnet Rally (precis som hjärtekatten jag virkade för ett tag sedan). 

Det är ungefär som att ha en 18-månaders bebis. Man behöver valpsäkra hemmet och redan efter två veckor kom han åt att sno saker från soffor och vardagsrumsbord och man kan inte lämna honom ensam en sekund utan att han hittar på något bus. Jag förundras över hans förmåga att smyga iväg och bajsa utan att jag märker det eftersom jag upplever att jag har ständig koll på honom, men det är som att han tar chansen när jag för en sekund släpper uppmärksamheten från honom. Precis som med en nyss hemkommen baby så dyker det också dagligen upp nya frågor. Behöver verkligen hundar kläder? Hur mycket kyla klarar han av? Hur ofta ska jag bada honom? Hur mycket mat ska jag ge honom? När kan jag börja gå längre promenader med honom? Vad ska jag använda för avmaskningsmedel och när ska jag egentligen avmaska honom? ...

Jag har börjat skriva ner alla undringar och hoppas kunna få svar på några när vi besöker veterinären nästa vecka då han ska vaccineras. Jag hoppas att veterinären kan fungera ungefär som bvc-sköterskan men jag kommer också att försöka lita på min magkänsla. Det har fungerat rätt bra med barnen tycker jag så det borde fungera på en hund oxå. 

Tack vare att vi fick med oss en av de mer framåt valparna i kullen så har vi inte haft några problem alls med att få honom trygg här hemma och med oss. Redan första gången vi satte på honom kopplet så accepterade han det även om han tyckte att det var lite läskigt att vara ute. I början var han till och med rädd för sin egen skugga, men allt ute var helt nytt för honom och när han väl vant sig så visar han på en stor nyfikenhet och lekfullhet. Han är väldigt hemmakär och vill helst inte lämna huset alls ännu. Så det är ganska mycket protester när vi lämnar tomten, men när vi går hemåt igen är det inga bekymmer, då travar han glatt på bredvid oss. Det går också bra att lämna honom ensam korta stunder och snart ska vi börja träna på att vara ensam lite längre. Eftersom han är en tuff individ så kommer jag att få jobba mycket med honom, men det tror jag kommer att löna sig i längden. Här hemma har lilleE som är lite hundrädd varit till stor hjälp i träningen av Rally. Det har blivit deras sätt att umgås och det har också gjort att lilleE inte alls är rädd längre eftersom han ser att han kan kontrollera Rally med hjälp av kommandon och lite godis. Frasse har fått bli bus- och goskompisen och det är hos honom Rally sitter när vi ser på julkalendern på kvällarna. 

Här träffar vi lille Rally och alla hans ulliga syskon för första gången. Rally lade sig gott tillrätta i husses knä och låg där nästan hela besöket och underlättade vårt val av valp. Jag fick kela med hans mamma istället som snabbt lade beslag på min uppmärksamhet.

Första gången Rally fick se snö. Det var spännande och väldigt roligt tyckte han och studsade runt och rullade sig i snön.

Bästa sovplatsen är inte i någon av de fina hundsängarna han har fått utan under soffan och under sängen. Jag undrar just vad han kommer hitta på när han inte längre kommer under soffan. Redan efter tre veckor har han blivit nästan dubbelt så stor som när vi hämtade hem honom. 

Bor man i Länghem så ska man självklart ha en egen reflexväst!

Precis som ett människobarn så är det inte de egna leksakerna som är roliga. Här är några skatter som Rally "hittade" en morgon i förra veckan. Nu har han lärt sig vad han inte får ha och springer snabbt och gömmer sig under soffan eller sängen där jag inte kommer åt honom när han fått tag på en ny skatt. Det krävs mycket lockande och godis för att få honom att lämna ifrån sig sakerna. 

Älskar snö!!!

Det är väldigt mysigt att gosa i soffan oxå. 

Virkade snöflingor

Jag har pysslat lite med att virka snöflingor, både testat olika mönster som jag googlat fram på nätet och olika garner och till sist hittat ett par favoriter. Att virka en snöflinga går ganska snabbt, sedan är det förstås lite jobb med att fästa trådar och eventuellt stärka dem för att de ska vara släta och fina. Några av flingorna har jag sytt fast på en tröja som jag gillar men som fått ett litet hål på ärmen, några har fått bli till en mobil i hallen och resten har jag tänkt hänga upp i granen. Mitt favoritmönster hittar du HÄR - räds inte av att det är på engelska, beskrivningen är väldigt lätt att förstå! 

Först testade jag att bara nåla fast flingorna på en kudde och spraya med vatten, det blev OK på dem jag virkat i bomullsgarn som jag skulle sy fast på tröjan, men de glittriga akrylstjärnorna krävde en annan behandling så dem stärkte jag med sockerlag. 

Här den fina mobilen i hallen

Man kan också pynta adventsljusstakar med dem....

...eller hänga upp i en fin gren

Stickade grytlappar

Här kommer ett tips på vad du kan göra med dina gamla uttjänta T-shirts. Jag har tidigare gjort mattor och korgar av gamla T-shirts som har blivit kanonfina, men så hade jag ett gäng mörka tröjor kvar som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Korgar och mattor vill jag gärna ha i ljusa färger. Så kom jag på att min svägerska har ett par fina grytlappar hemma som jag gillar. De är multifärgade och hon har också tallriksunderlägg som passar till. Såna måste ju gå att göra tänkte jag. Jag satte igång med att virka ett par grytlappar eftersom jag gillar att virka.  De blev helt OK men väldigt stela och otympliga. Orginalet är stickat, så jag prövade att sticka ett par också och de blev mycket smidigare. 

Jag klipper T-shirtarna i långa remsor som är ca 1,5 cm breda. På stickor nr 7 lägger jag sedan upp 20 - 26 maskor lite beroende på tjocklek på T-shirttyget och hur stora jag vill att grytlapparna ska bli. De går så snabbt att göra, så om man inte blir nöjd med storleken är det enkelt att repa upp och lägga till eller ta bort några maskor. Sticka sedan räta maskor alla varv. För att kontrollera att grytlappen blir fyrkantig så viker jag den diagonalt och när nedre vänstra hörnet når till övre högra hörnet så är det dags att maska av (man kan ju mäta också om man vill). Sedan virkar jag en ögla i ena hörnet med 8 luftmaskor och fäster de lösa remsorna. Klart!

Hjärtekatten Rally

Säg hej till min virkade Hjärtekatt Rally . Ofta hittar jag inspiration och mönster genom att surfa runt på nätet eller via bloggar som jag följer. En morgon när jag käkade frukost ramlade jag in på den här sidan och jag kände genast att jag ville ta tillfället i akt att göra något fint för någon annan. Det var pillig men rolig virkning och resultatet blev en riktigt mysig kompis som kommer att få ge kärlek och trygghet till någon. Katterna skänks till hjärtsjuka barn och jag kommer garanterat att göra fler katter men också syskondjur. Gå gärna in på sidan och läs mer om projektet.

Stickade mössor

Man kan ju inte göra disktrasor i all evighet så när jag fick en fin bok om stickning och massor av garn av min moster och mamma så gav jag mig på lite andra projekt. I boken "Snabbstickat 60 Projekt på 30 minuter" (heeelt perfekt för mig) fanns ett mönster på en mössa som man stickar med tjockt garn och stora stickor. Vid första försöket blev mössan yttepytteliten eftersom jag använde ett annat garn och lite tunnare stickor för att inte få så stora hål i mössan. Den ska ju inte bara gå snabbt att göra, den ska ju värma lite oxå tänker jag, så den repade jag upp och modifierade mönstret en aning och när jag väl fått kläm på antal maskor och intagningar så bara öste jag på med lite andra mönster än ursprunget. 

Jag blandar hejvilt med de garner jag har hemma så de flesta mössorna är i både akryl och ull och eftersom det är lite olika tjocklek på garnet så blir det väldigt olika form och storlek på mössorna, men de är väldigt roliga att göra och det var också kul att få släppa loss med kreativiteten både med färger och mönster.

Frasse ställde upp som modell - jag tycker fortfarande att det är svårt att sy ihop mössan snyggt.

Här är ursprungsmönstret efter att jag har ökat antal maskor en aning. 

Den röda mössan passar perfekt till mina fina lovikkavantar som svärmor har stickat åt mig. 

Jorå - Varroabehandlingen gjorde sitt - nu stänger vi butiken för i år!

Förra veckan tog jag ut varroagallren ur våra två bisamhällen för att kontrollera nedfallet, det hade hunnit gå tre veckor sedan vi gjorde behandlingen. I det nyaste sammhället gick det fint att få ut gallret. Jag fick tag på det med fingrarna och fick i stort sett ingen reaktion från bina i kupan. Det andra samhället däremot blev en större utmaning. Så fort jag närmade mig flustret med fingrarna så angreps jag av några vaktande bin och jag gick och hämtade min slöja, kupkniv och handskar. Massor av bin flög ut för att skydda sitt samhälle och jag anar att det är detta samhälle som också har störst chans att överleva vintern. Efter lite pill med kupkniven och några djupa andetag så fick jag dock ut gallret. Trots slöjan så tycker jag att det är obehagligt när bina blir så uppenbart irriterade men jag förmodar att det är som med det mesta annat - man vänjer sig. Ett bistick innanför brallan fick jag eftersom jag hade glömt bort att göra "strumppaket". Just en fin avslutning på min första bisäsong.  Jag har inte räknat kvalstrena men trots min ringa erfarenhet så kan jag med lätthet se att hos oss handlar det om ett stort nedfall, vi har mycket Varroa och jag kan se att behandlingen har gjort stor nytta.

Visst har jag hört några biodlare säga att varroabehandlingen är starten på nästa säsong och inte avslutet på förra, eftersom man genom att ta bort kvalster också hjälper bina inför den kommande säsongen, men för mig är det ett så tydligt avslut. "Nu stänger vi butiken för i år" Jag har gjort det sista ingreppet före årsskiftet och kan bara vänta och se fram emot våren och de första flygningarna. Under tiden vi väntar ska vi börja planera för ytterligare en bigård (jag hoppas verkligen att våra bin överlever vintern!!!) och skaffa kupor, skattlådor och ramar som ska målas, träs och få vaxkakor i sig. Men först firar vi jul och nyår!

- Tänk egentligen vad en resa till Rom kan leda till. Här sitter jag nu nio månader efter resan och har blivit biodlare - Thanx Italien för era goda ostar med honung på, utan dem hade jag ägnat våren och sommaren åt något helt annat och mitt första år som biodlare har varit en fantastisk utvecklande och lärorik upplevelse på många sätt. Och tusen tack käre svärfar för att du så engagerat hängde på och såg till att vi kunde komma igång både med kurs och bin :)

Observera glipan mellan skor och byxor. Här kröp den lille stackaren in. 

Sådär, då har jag fått ut gallret. Visst är jag fin i min rosa slöja som jag fick i födelsedagspresent!

Många kvalster