Laddar för en långtur

Jag sitter och äter en rejäl frukost inför dagens och den sista långturen innan Cykelvasan som är mindre än en vecka bort nu. Förra året hade vi fortfarande semester när loppet gick och då var vi inte inne i vardagsrutinerna med mat och sov och det tror jag kommer bli en stor skillnad för mig i år. Jag känner mig mer laddad i år och jag vet att jag kan slå förra årets tid om jag inte drabbas av några missöden. Det gör att jag är mycket mer nervös den här gången än förra året då det bara handlade om att jag skulle ta mig runt. För missöden inträffar hela tiden på vasan. Jag körde förbi många punkor och avslagna kedjor. Jag passerade till och med en kraschad cykelram. Om jag får punka kan jag byta slang, men det blir svårt för mig att slå förra årets tid i så fall. Vädret spelar förstås också en stor roll. Förra året var det tortt som fnöske i skogen och nog för att det var guppigt, skumpigt och hoppigt, men vi slapp lera. Regnar det så är nog loppet tre gånger så tungt skulle jag tro och då får man se det som ett helt annat lopp. Det går inte att jämföra med förra årets tider.

Så här i OS-tider imponeras jag av alla idrottare som orkar hantera nederlagen eftersom jag vet att jag inte skulle bryta ihop alldeles! Visst är de duktiga som tränar och äter rätt och bygger sina kroppar så som de gör, men med rätt kunskap, stöd och rätt motivation så tror jag att de flesta kan göra det, men att hitta tillbaks till motivationen när det inte går som planerat... Det är en bedrift i mina ögon!

Under våren och sommaren har jag inte haft jättestort fokus på att köra Cykelvasan, som tur är så har F haft det och varit draghjälp åt mig, annars hade jag nog inte cyklat många meter innan lördagens lopp. Det känns som att vi har cyklat mer i år än förra året, men när jag tittar på min träningsstatistik så ser jag att det inte stämmer. Jag hade hunnit cykla mycket mer förra året. Jag har också många fler träningspas förra året än vad jag har i år, så det är konstigt att jag känner mig starkare och bättre i år. Men hjärnan behöver ju sin del också och i sommar har jag verkligen haft fokus på mental återhämning efter en allt för hektisk vår. Jag har också fått mycket "gratisträning" den här sommaren, som inte syns i träningsstatistiken (skottat 40 ton singel och grus...). Jag väger mer i år och på en MTB så upplever jag att det är en fördel med lite tyngd. Speciellt i nedförsbackar där jag får en stabilitet och bättre fart än vad jag hade förra året.

Min starttid är en knapp timma före Fredriks, han är snabbare än vad jag är, så jag vet att han kommer att komma ikapp, frågan är vart - det är också en stor skillnad mot förra året och jag undrar hur jag kommer att reagera på det. Förra året startade jag samtidigt som de andra i mitt sällskap och eftersom de var uteslutande män så drog de iväg som galningar i starten (väldigt lång uppförsbacke) och jag var den som "jagade" De flesta var vana cyklister så dem hade jag inte en chans att komma ikapp, men jag passerade en och kom in 11 minuter efter en annan av dem, så jag förlorade inte särskilt mycket på att ta det lite lugnt i starten, jag var bara lite mindre trött på vägen.

Efter loppet förra året var jag så trött som jag aldrig hade varit förut. Som tur var så var vi två och medan de andra firade så orkade vi peta i oss lite mat och sen mer eller mindre kröp vi upp och somnade. Det jag missade förra året var att få i mig tillräckligt med energi och vätska direkt efter loppet. Jag var inte hungrig och jag var inte törstig. Jag var dammig och dimmig och jag ville bara ställa mig i duschen och sen hem. Så efter duschen struntade jag i att äta i Mora utan tänkte att jag ju får mat när jag kommer till Lindvallen, men jag fick vänta så länge på bussen att jag missade middagen och klockan hann bli väldigt mycket innan jag fick i mig mat. Det är en bra erfarenhet som jag bär med mig. Mat är viktigt! Så därför sitter jag då här och jobbar på att få i mig en enorm frukost. Jag ser fram emot dagens tur och framförallt mot kommande lördagens lopp!